minns första dagen vi träffades. du började just på vår skola.
sen dess har du alltid haft en annan bästavän, och det har alltid
kännts som jag varit andrahandsvalet, vilket det visar sig att jag är...
du har aldrig vågat säga ifrån, säga att hon behandlar dig fel.
du har bara pratat med mig och klagat till mig om hur hon är.
såklart har jag hållt med, ingen ska behöva känna som du gjort och kanske gör.
vi har försökt och försökt att "bygga" upp vår vänskap, att bli som vi var i sommras.
tajta. riktigt tajta. precis som bästavänner ska va.
vi har saknat varandra ofta när vi inte kunde träffas. mina känslor var äkta.
jag saknade verkligen dig, men när du sa det var det nog bara ord,
för du hade ju henne, din bästavän. och då hade jag ingen, inte dig...

jag har verkligen försökt att säga allt till dig, direkt jag gillar en ny kille,
mina drömmar, händelser i mitt liv, och så fortsätter det.
mina hemligheter bevarade jag hos dig. alltid.
det var inte ofta du berättade dina hemligheter, eller så hade du bara inga.
jag vet att du har berättat mina hemligheter för andra, din bästavän till exempel.
det var inte en stor grej, men det var privat, och jag känner mig sviken.
har ingen koll på hur mycket du berättat men det är förmodligen mycket!
jag vågar inte säga mer till dig. du säger till henne, sen vet hela skolan om det.

jag vill verkligen inte låta som den perfekta vännen, som aldrig gör misstag.
jag har ju gjort misstag jag med.
jag är bara inte van att det mest söta, roligaste, omtänksamaste personen
jag känner gör misstag. och misstag kan såra andra.

jag vill verkligen inte säga upp vår vänskap! du är på riktigt den bästa vännen
jag har! och jag älskar dig mer än du anar. du har fått mig att gråta för jag är
så rädd att tappa dig och sluta ensam. jag hoppas att du förstår att jag aldrig
vill tappa dig, än vad du gör eller vad du sagt.

hoppas jag inte sårat dig genom att skriva det här eller något.
och det kan kännas överdrivet att tro på allt jag skrivit men det
är det inte..... :(





molly